Deltagarrapport från första Mållanvistelsen i norra Dalarna

Marie Svärd, Lysekil 5 oktober 2026

Det är underligt att det ska vara något man behöver anstränga sig för. Att leva i fas med den mänskliga naturen, och den intima sammankoppling vi har med naturens rytm. Det mesta av detta har vi ju kapat, brutit relationen, byggt distans till. Vi har gjort det mest självklara till en utopi, bortom det rimliga. Men vad händer om vi skalar bort bruset, det som stör och lägger sig emellan? Om vi letar oss tillbaka till det som är uppbyggande och det som ligger gömt långt inne i oss själva? Det fick tretton deltagare och en handfull stöttande lärare testa på en vistelse i Särnas friska natur, under en två veckor lång vistelse kallad Mållan.

Vi landar på kvällen, en söndag i andra halvan av september. De grånade timmerhusen som utgör Knappgården välkomnar lugnt. Obekymrade om en samtid som för många upplevs som helt ur led. Inne i matsalen med det stora bordet brinner levande ljus och den första måltiden får nog alla att förlora sig till smaklökarnas signaler en stund. Det blir ett välkomnande som nästan känns för mycket, för generöst. Men så fortsätter det. Vi får veta att vi under två veckor kommer få dricka rent källvatten och att vatten är en grundläggande ingrediens i att bygga en hälsosam kropp. Helst ljummet eller nästan varmt. Vi får gamla hederliga glödlampor med oss till rummen, för att slippa ledlampornas reducerade, blinkande spektrum, som lurar kroppen. Wifi är frånkopplat, telefonskåpet framställt. Det tar nog emot lite för många av oss att lägga in telefonen i skåpet, men de flesta gör det ändå.

Jag går till mitt rum, känner mig förväntansfull och lite vilsen. Vad ska jag göra med kvällarna? Ensam från kl 20, med nedtonat ljus. Inga skärmar. Tankar som snurrar. Jag tänker på min stickning och på boken. De måste nu bli en del av mitt sällskap. För inte kan jag bara sitta där och vänta in sömntåget? Det är för övrigt min anledning att vara här. Jag har tappat förmågan att sova. Sömnen kommer nästan aldrig lätt och den verkar omöjlig att hålla fast vid, när jag väl somnat. Kan fasta rutiner, bra mat och skärmfrihet hjälpa mig att sova bättre? Det är en fråga jag bär med mig och hoppas få svar på.

Nu följer tolv dagar med samma mönster. Vi går upp kl 06, tar oss upp till en plats i den tysta naturen där vi sätter oss på varsin renfäll. Mörkret ligger fortfarande över landskapet, och den kyliga luften fyller lungorna. Fällen värmer underifrån. Naturen vaknar till liv. Jag får möjlighet att göra detsamma. Det är lekfullt och vilsamt på samma gång att sitta där. Den största distraktionen är alla blåbär och lingon som växer runtomkring mig, som jag dras till. Vi fastar från 17:30 fram till frukosten klockan 09, men jag smakar några ändå. Eller lägger i varmvattnet i termosen.

Efter att vi mött solen på berget åker vi till bystugan. Där hålls två-timmarspass med kunskap, ”hjärngymnastik”, rörelse och andning, både på förmiddagen och eftermiddagen. Men även en stund för att låta kroppen, andningen och sinnena vakna så här på morgonen. Renfällarna läggs i en cirkel och vi startar dagen långsamt och mjukt.

Det här med att följa naturens rytm, gå upp med solen och varva ner när solen försvinner igen, är en viktig del av vistelsen. Och vikten av att få del av solens hela spektrum framhålls tydligt av Andreas Murray, vår lärare och mentor genom hela vistelsen. Han har under flera år fördjupat sig i helhetlig hälsa, och hur tätt sammanlänkad den är med naturens sätt att fungera. Ju fler pusselbitar som läggs på plats, desto mer förstår vi vilken unik och tacksam möjlighet vi har att ta makten över vår våra liv, och hur skönt det är att låta naturen vara vår guide. Idag kommer så många och splittrade budskap om vad vi ska äta, vilka kosttillskott vi borde ta, att solen är farlig, ja att det mesta är farligt. Men det finns diverse produkter, piller eller sprutor att ta. Det är lösningarna vi får till oss. Och så står vi där med hundratals val och motstridiga budskap. Det är inte lätt att hitta trygghet, vila och förstånd i stormen av olika men lika tvärsäkra expertutlåtanden. Hur ska jag förstå vad som är bra för mig?

Efter många djupa andetag kommer insikten: Tänk om vi själva är lösningen? Den kraft vi har i oss, som den komplexa biologiska varelse vi är – tänk om den räcker för att bygga ett liv? Tänk om det bara är villospår, tillkrånglade tankemönster och brus från ett alltmer artificiellt samhälle som står i vägen? För min egen del, som i grunden är relativt ”frisk”, blir detta allt tydligare under veckan. Alla som befinner sig på Mållan är mer eller mindre ”hjärntrötta” och har ett nervsystem som är ur balans. Och få är väl de som helt kommit undan känslan av att tankarna rusar snabbare än vi hinner hänga med, och allt runtomkring likaså. Det är lätt att tappa greppet, och till slut även förståndet.

Vi får möjlighet att träffa olika behandlare, blir intervjuade, får prata med en psykolog, träffa en osteopat. Så mycket omsorg, så många lager att veckla ut och granska. Helst utan att värdera. Se nyktert på sig själv. Inte fastna i berättelser om vem man är, hur man mår, vad som är möjligt och som det ofta känns – omöjligt.

Mycket tid ges till att bara känna in nuet, att vara kvar i andetaget. Hur känns det just nu? Vad är det som lever i mig och som kan ges möjlighet att växa? Vi blir påminda om att det är välgörande att bara notera: vår omgivning, andra människor, våra tankar, våra känslor. Inte alltid låta dem få makten över oss och ta över, utan se dem lite mer på avstånd. Vår psykolog Daniel Ek pratar gör liknelsen med en bläckfisk, som vi går runt med. Den har satt sig fast på ansiktet och hindrar oss att se världen som den är. Han pratar om att försöka lägga ner bläckfisken i knät. Titta på den, med ömhet och distans. Skapa lite luft runt våra sinnen och ge dem mer rörelsefrihet.

Mobiltelefonen börjar efter några dagar kännas som en förorening, och jag mår lite illa varje gång jag plockar fram den för att kolla av det viktigaste och hålla kontakten med de där hemma. Inte för att den är en länk till de man bryr sig om, utan för att den representerar så mycket som är motsatsen till det vi gör på Mållan. Den tar mig raskt bort från mig själv och det som jag intuitivt vet är rätt. Jag måste aktivt hålla denna och andra föroreningar på avstånd. För nu har jag fått tag på något som jag för allt i världen inte vill tappa bort igen. Något ursprungligt. Något om vad det är att vara människa, vilket är detsamma nu som för tusen år sedan.

Maten. Den är helt fantastisk och tillreds av vår egen poet och kock Clara Diesen, och Knappgårdens Annika och Kjelle, som bjuder så frikostigt på sig själva och mat från skogens skafferi. Alla råvaror kommer från noggrant utvalda producenter, med den övergripande strävan att de ska ha vuxit i levande jordar. Kopplingen till jorden är en röd tråd som följer oss hela vägen genom vistelsen. Med jorden delar vi också vår mikrobiota. Den lite diffusa del i oss som faktiskt har mångfalt fler gener än vi själva. Våra kroppar är helt beroende av deras arbete för att fungera. Det är precis som i jorden, där mikroorganismerna är länken mellan mineraler i jorden och växternas rötter. Utan dem får rötterna ingen näring. Växterna i sin tur matar sina jordvänner med kolhydrater, som de bildat hjälp av energi från solen. Tillgång till lagom mycket vatten och en stor mångfald av arter i den underjordiska näringsväven ger en rikare byteshandel. Precis så är det i våra kroppar också. Alla beståndsdelar behövs, solens energi, vatten och ett stort gäng duktiga bakterier! När man tänker efter är det inte så konstigt att både konstgödsel och kosttillskott kortsluter detta sinnrika system, och gör många funktioner och processer inaktiva, och andra överaktiva.

Balans. Kretslopp. Tillit till att naturen, och kroppen, kan det här. Matar vi våra vänner i magen med en mångfald av olika bränslen, kommer de sköta sitt jobb utan att klaga. Mjölksyrade och fermenterade produkter fanns därför med vid i princip alla måltider. Kefir, surkål, surdegsbröd och läskande ginger ale. Gröten består av säkert femton olika kulturspannmål och fröer. I princip allt är regenerativt eller biodynamiskt odlat. Köttet kommer från vilda djur eller betesdjur uppfödda på enbart gräs. Grönsakerna från jorden utanför Knappgården eller andra gårdar med målet att stärka livet i jorden i odlingsprocessen.

Jag var lite orolig för att åka hem, och krocken med den andra verkligheten blev precis så hård, plötslig och överväldigande som jag befarat. Lite värre till och med. Allt ljus, skarpa och överlappande ljud, alla förpackade varor bortom igenkännlighet på Pressbyrån och Ica. Familjen som har helt andra mat- och sovtider och såklart, helt andra tankar i huvudet. Hur ska jag kunna leva i det här? Hur ska jag kunna behålla fötterna på jorden och huvudet i friskhet? För det är ju där det största arbetet måste göras. Det är där alla beslut fattas och det är där jag bygger en sund relation med mina tankar och sinnen. Jag längtar ner i kroppen. Jag längtar till den friska utomhusluften. Till mina medresenärer i det äventyr vi delat. Jag längtar till jorden, den rena och levande som inte bekymrar sig utan bara fortsätter att ständigt jobba för balans. Jag vill stanna i det sunt mänskliga och förstår väl att det är ett ständigt pågående arbete som måste göras och som kommer belönas med tiden. Jag förstår att jag måste vara uthållig, tålmodig och snäll mot mig själv. Men jag kan inte släppa tanken. Visst hade det varit enklare om man inte behövde fly vardagen, så som den gestaltar sig idag, för att få känna sig som människa?

Och hur det gick med sömnen? Det återstår att se, men jag har släppt föreställningen om att jag är ”en sån som inte sover”.

Att leva i harmoni med människans natur